Besvikelser, bodybuildterapi, butiksjobb och bakverk

Fredag och så får man det där e-post meddelandet man har väntat på. Och så är det inte vad man väntat sig...

Dethär med att inte bli antagen, inte få komma in när man naivt innerligt tänkt att man skulle lyckas bara man gjorde sitt bästa. Första reaktionen tecknade jag upp här, den involverade också en hel massa frammumlade dumma kommentarer som "varför kan jag varken få jobb eller studieplats"(eftersom jag dagen innan varit på jobbintervju på ett hotell och inte fått platsen), "varför kan jag inte teckna", "hur kunde jag tro att jag skulle komma in", "vad skall jag ta mig till nästa år nu" och "förlåt för att jag förstör din förmiddag". Oklart hur mycket min tröstare förstod av detta då det mumlades in i hans allt mer tårblöta och nersnorade mage. Sedan kom känslan av att hej, jag har ju en mage i ansiktet, jag har en människa vars första reaktion är att krama om mig och trösta mig, och som tillochmed säger att "don't be sad, if it's that important to you you can apply somewhere else, somewhere in Europe? Berlin?", varpå jag studsar upp från magen och tjuter att "DON'T BE SILLY I'M NOT GOING ANYWHERE ALONE, IT'S NOT THAT IMPORTANT!!!"

bingo. It's not that important. Det är vad mammaTiger säger i nästa steg av trösteriet, nämligen ringa-föräldrarna-steget. "Du kanske inte ville det tillräckligt. Inte lika desperat som de som söker 5te gången. Du är lite för nöjd kanske".

Kan ligga något i det. Jag är inte ett artistiskt geni, jag kan inte spela på bara talang. Jo jag jobbade för min ansökan men jag satte den aldrig framom främsta linjen(alltså söka jobb, bygga bo, skaffa julklappar, ge tid för familjen, skriva brev och hitta nya kompisar och kontakter). Ansökan låg LÄNGE och väntade. Jag vet inte om den kom in för sent eller bara inte var tillräckligt bra. Kanske båda.

Nå, efter lite jävlaranamma inbankat av mammatiger (sluta vänta på rätten att existera som konstnär och illustratör och börja producera arbeten!), påföljt av lite systerterapi(fast det fortsatt är lite svårt att inte lägga på allt-är-bra-storasyster-tonen), så kändes det redan bättre. Förlorarkänslan byttes mot en jag-skall-nog-lyckas-ändå känsla. Steg tre i trösteprocessen (som nu mer var en get-yourself-together-andstopsobbingaboutnothingdamnitwoman-process) var att skölja tomaten som ersatt mitt ansikte med kallt vatten, pudra på och klicka lite ögondroppar i tomatens små skruttiga ögonhålor, och så iväg till gymmet var ett vänligt kylskåp(personlig tränare) vid namn Steven frågade hur jag mådde(lysande röda ögon säger ändå sitt). Jag berättade och sade att jag är besviken men inte så krossad som jag ser ut, och jag tänkte att ett träningspass skulle hjälpa.
Steven såg på mig en stund och sade..

...Hur vältränad jag är? Nå, jag tränar nog en del men inte vet jag nu säkert....quite fit I think, sluddrade jag fram varpå Steven sade att han för tillfället hade en timme död tid så om jag ville kan vi dra ett pass gratis. Jag tackade ja och sen upplevde jag kanhända det hårdaste 45minuterspasset jag någonsin gjort. Jag svettades som ett i solen framglömt paket smör, och skulle någon frågat mig hur vältränad jag kände mig just då skulle jag antagligen inte svarat "quite fit". Så efter allt spurtande i uppförsbacke kombinerat med grodhopp med tyngder, roddmaskins-spurtande och burpies påföljt av jämfotahopp över roddmaskinens metallstång(skrämmande!) och så fick man krypa till duschen

Och efter dethär, när jag ragglade hemåt på darriga ben och reflekterade över all respons jag fått, så blev jag så otroligt lycklig! Kanhända att jag inte är bra nog för GSA, men efter att ha fått tröst av min kärlek, min familj och ett kylskåp(alla på olika sätt) så vad fasiken har jag att gråta över egentligen? Och vad den sociala och kontaktbiten gäller, så joo visst är det lättare att få vänner på universitet men jag träffar ju nya människor annanstans; på gymmet, på jobbet, på random arbetsintervjuer( fick inte jobbet men klickade superbra med en bulgarisk tjej, Mina, som knep platsen, jag hittade henne på facebook efteråt(där är facebook praktiskt! Jag visste hennes förnamn, att hon bor i Glasgow, är från Sofia och varit i Australien och det räckte) och ikväll skall vi ut och ta en drink), och nu har jag gått med i en hot-yoga/pilates klubb också. Så så länge lönen räcker till hyra, el, och fritidsintressen så måste jag acceptera och värdera VAD JAG HAR uppnått hittills OCH fortsätta jobba för fullt såklart. Men med stolthet! Och idag flöt det på bra med bilder för mitt nyaste projekt.

Och vi var båda lediga så vi bakade tillsammans! Här glutenfritt banana bread, och en bild på byrå-bordet som Apo hittade i parken utanför vårt hus, som någon bara dumpat där. Nu står det i vårt kök.

 Och så första steget i familjeskolan...odla frön. Våra bebisar växer och är lite i trotsåldern, de vägrar klättra på sina stödpinnar. Show-offs just like their father.

Sen ringde såklart Five Guys mitt i lunchen, och snälla Apo svarade och "oh, hmmm..well yes I could come, is it crucial?...oh I see four people called in sick?..oh well, I do work tomorrow early, maybe I can get to leave before midnight? Oh am I needed until closing?...okay, when do you want me in?" Och man vet att slaget är förlorat och han måste iväg på extrajobbtur 16.00-02.00, och stackarn skall upp för morgontur imogon. Nåväl. Jag själv skall springa till butiken innan dom stänger, sen hem och piffa upp mig lite och sen ut på drink. Inte sent dock. Jobb imorgon.

See ya!

Bellgrove

 var jag väntar på 09:10 tåget till jobbet var morgon. Rekordkallt för Glasgow. -12 och alla marrar. Ganska skönt tycker jag, idag promenerade jag hem från Springburn ca 4km isbane-gång. När det smälter kan man nog lätt cykla eller gå vägen på under en timme.

(temporär?) bloggflytt, jobbflytt, nya rutiner och gamla

Hej!

Ja nå wix sajten stärvar sedan nyår så skriver här för tillfället.

Fredag:

Nu snöar det stora blöta flingor. Jag fick SMS tidigare idag att jag inte har jobb det här veckoslutet eftersom restaurangen var jag jobbar inte har tillräckligt med gäster. Så nu sitter jag och överväger att ta en kvällspromenad i snöyran. Alternativet att stanna hemma och städa köket finns också. Och jobba på mitt nya projekt. Jag har ju två bubblande idéer jag vill förverkliga. Jobbar på den ena nu. Bägge är alltså böcker..eller inte ännu då men bok projekt. mina egna bokprojekt. 

Nytt då. Två nya jobb. Deltidsjobb. Indisk krog-servitris veckoslutskvällar, kiosk-kassatant veckodagar. Fast 22dra skall jag på audition för ett heltids hotell-jobb och får jag det så kanske jag väljer det istället. Speciellt som restaurangen inte får så mycket gäster just nu(inga alls nästan). Skulle vara säkrare med ett jobb med ordentligt veckoschema. Min chef på restaurangen heter Sonu och är indier. Fast han vill inte vara chef för han vill vara kock enbart så han har anlitat Sunny, en pakistansk rund man med bullrande skratt. Där jobbar också Sam, en besynnerlig skotsk gubbe med sneda tänder och humor ingen förstår (eller så förstår vi bara inte vad han säger när han kläcker sina skämt), Sonya, en rumänsk ung kvinna med vackert knälångt svart hår i en tjock fläta över ryggen, som kan väldigt lite engelska (inte flätan då utan sonya) men som tycker bra om mig tror jag för hon vill alltid försöka tala. "parlez-vous francais" undrade hon förra fredagen. "Oui un peut" svarade jag hoppfullt och tänkte att kanske vi kan tala franska...men hon kunde tyvärr inte mycket mer franska än engelska. Alla som jobbar där heter dock inte nånting på S (Sonu, Sunny, Sam, Sonya), där jobbar också Rocky, iransk man specialiserad på marketing egentligen tror jag, och kökspojken som jag inte minns namnet på men som nog också är indier och är jättesnäll och alltid lagar extra curry åt mig att ta med hem efter jobbet. Det är alltså ett mishmash av accenter och etniciteter. Överlag är ju bägge mina jobb avancerade kurser i att förstå accenter och dialekter. Jag kommer antagligen snart tala engelska med skottsk-indisk brytning.

lördag:

Butiksjobbet fick jag via att Sonu känner chefen för butiken, Jimmie som också är indier. Jimmies manager heter Mo. Mo är en hektisk indisk butiksägare som får mig att tänka på "thank you come again" från Simpsons. Jag jobbar mest med Gillian, en medelålders kvinna i katthåriga stickade tröjor självsäkert inriktad på en framtid som crazy cat lady. Hon har precis gått med i en bantningsklubb och som belöning äter hon karkki mest hela tiden. Där jobbar också Vanessa, en 20 årig flicka som studerat travelling and tourism och som nu jobbat i två år i butiken fast hon då hon startade lovade sig att bara jobba lite för att samla ihop till en resa. Nu talar hon drömmande öm Amerika och Australien. Efter två års fokuserat arbete borde hon säkert ha sparat ihop tillräckligt till en riktigt långväga resa. Så jobbar Kingsley och Dan och Paul i lagret och fyller på varor.

Idag fick jag beröm av Mo efter jobbet. Han undrade om jag inte skulle vilja sluta som servitris och jobba 30+ timmar i veckan i butiken. Nästa vecka blir det bara måndag och tisdag i butiken för på torsdag skall jag till Citizen M Hotel för intervju och provjobbs-workshop och så jobbar jag antagligen i restaurangen fre-lör.

Skriver snart mer igen. Nu vill jag se på stjärnorna på slottet och vila mina fötter innan jag går till mataffären och lagar middag. Blir nog någonting i ugn för spisplattorna är för tillfället ur spel efter att byggare grek-bob tagit isär allt och servat det vilket är jättefint gjort, men han glömde ju att han måste till jobbet och slutar först tie på kvällen. Blondi själv putsade allt fläckfritt men har ingen aning hur gas ledningarna skall kopplas rätt till knapparna så att man får tänd-gnistan att funka med knappen igen.

Annat nytt...MAT!

Vi är såpass medelålders att veckans höjdpunkt var att gå till fiskhandlaren (som vi just hittat!!) tillsammans och köpa en färsk, fet nyfångad makrill och några färska skotska räkor som fastnat i nätet också. Av det lagade jag soppa med diverse grönsaker och vitt vin.

Ha det bra alla nu! Halka inte, blås inte bort och frys inte ihjäl! Skratta, ät gott, dansa och kramas så hålls värmen uppe.